Idag klickade jag på knappen!
Ojdå, idag så klickade jag på den lilla knappen på min au pair in america sida. Det var lite läskigt men nu är hela ansökan klar. Till och med videon! Det var ingen lätt kamp.
- Jag fick filma om allt! Det blev en ytte pytte liten panik attack eftersom jag inte kunde flamsa bort det som jag brukar. Det är jobbigt och vara seriös framför kameran! (Tack Anna-karin för hjälpen som kamera hållere och pepp talkare)
- Jag la in allt i datorn utan problem
- Klippningen, och jag säger de! Okej om jag jämför med förra gången så var det inte så mycket att klippa med tanke på att det var noll flams, men ändå.
- Sen kom det som tog timmar. Att försöka få det i rätt filformat. Jag vet inte hur många gånger jag svor över datorn och alla klipp program. Jag ringde till och med min morbror halft desperat och bad om hjälp.
- Till sist klarade jag att ändra filformat och ladda up på min sida efter fyra timmars försök!
Lätt det var det inte! Men nu är allt klart jag har nu skickat i väg ansökan och det ända jag behöver vänta på nu är ett godkännade av kontoret i Sverige och ett av huvudkontoret i London. Sen är det tid för intejuvn och sen är processen förhoppningsvis igång.
Vem vet snart kanske jag kan få en värd familj. Det är helt sjukt att jag gör det här! Känns verkligen overkligt. Jag har svårt att sätta mig in i allt, men det slår mig nog när första familjen ringer.
Jag har försökt att sätta mig in i allt genom att läsa olika au pair bloggar och det har hjälp och gjort mig säkrare i mitt val att göra det här. För jag ska inte ljuga för er, jag har faktiskt undrat (ursäkta språket) vad Fan det är som jag håller på med! Jag är inte riktigt jävla klok som bara ska dra från lilla kalla Sverige, till ett land sjukt långt borta! I ett helt jävla år! Jag är inte klok!
Men jag vill så gärna, det kommer bli så spännade, läskigt och helt nytt.
Självklart så finns faktan:
Ja, jag kommer sakna min familj
Ja, jag kommer sakna mina vänner
Ja, jag kommer längta efter riktig svensk husmanskost
Ja, jag kommer antagligen gråta ett flertal gånger för att jag vill hem eller för att jag känner mig ensam.
Men det kommer förhoppningsvis att vara en så liten del av mitt år där. För jag vet mycket gott och väl att det är min tankeställning som bestämmer hur jag kommer att må, hur jag kommer att trivas. Många aspekter spelar självklart in men i slutändan så är det mitt tankesätt som kommer avgöra.
Det kommer bli läskigt men det kommer bli det på ett bra sätt.
Snart vet vi, snat vet JAG hur min framtid ser ut.
Förhoppningsvis så går allt mer eller mindre på räls.
I will keep you posted
Kram
Sandra
Kommentarer
Trackback
