Tjohej!

Idag är det måndag vilket känns som, ja måndag, med en liten konstig känsla i magen.

Jag har spenderat fyra dagar med folk från den bästa organisationen Ungdom Mot Rasism (UMR). På Torsdagen åkte jag ner till Malmö för att äta en avslutnings middag med Nätverksgruppen som jag tillsammans med under året har jobbat med att insperera och stötta UMRs lokalgrupper. Det var en underbar kväll med mycket skratt och god mat.
På fredagen så väntade UMRs kongress vilket för min del var väldigt känslomässig. Organisationen som har varit en stor del av mitt liv har nu blivit laggd på hyllan för att jag ska kunna åka till USA under ett år.

Kongressen var som alltid fylld av diskusioner, beslut, framsteg, skratt, kälrek och otroligt mycket värme. Men den hade även inslag av ledsamhet. Eftersom jag ska lämman något som under två år varit en stor dela av mitt liv. Så det blev lite jobbigt speciellt att säga hejdå till de otroliga människor jag har lärt att känna. Men det var även sorligt eftersom Ola Karlman som under tre år har suttit som ordförande tackade för sig. Vilket för min del var lite konstigt eftersom under min tid i UMR är den enda ordförande som har suttit. Ola har varit en otrolig person som har hjälpt organisationen att växa med sin karisma, kunskap och personlighet.  

Vi fick även en ny styrelse där min kära vän Isabella Andersson ingår, där jag vet att hon kommer göra ett otroligt bra jobb. Den nya ordförande blev Anton Landehag en otroligt varm och komptetent person som kommer göra ett jätte bra jobb att leda UMR framått. 
Helgen var med andra ord känsloladdad, men helt jävla underbar!

Snart blir det en nystart.
Om några månader så kommer mitt liv att drastiskt förändras. Jag kommer att ta studenten och mot slutet av sommaren åka till USA för att jobba som au pair. Jag kommer lämmna mitt trygga liv för att ge mig ut på äventyr. Detta är förstås extremt bitterljuvt. Jag har under detta år haft så mycket nytt och bra tillfört i mitt liv och jag har växt som person. Jag har så mycket som jag skulle vilja stanna kvar för. Tex mitt politiska intresse, jag har äntligen hittat hem i min partipolitiska åskit och hittat ett parti som jag kan tänka mig att etablera mig i men även min kärlek till UMR håller mig tillbaka. 
Men jag vet att lämna Sverige är något jag måste göra. Det här äventyret som jag vill kalla det är något som jag hoppas kommer låta mig växa men även få lite perspektiv på livets frågor. Jag känner att om jag ska komma på vad jag vill göra med livet, så måste jag stå helt utanför min skönhetszoon. Att åka utomlands och stå på egna ben i ett land där jag inte känner någon kommer låta mig göra det.

Ett år med utmanningar står framför mig, vilket jag är villig att ta mig ann.

kram
Sandra